Jag ser framåt.
Men ser ingenting
Ovishetens dimma
vilar tungt över stigen
långt fram hör jag någon
kalla mitt namn.
En obestämd röst från
en obestämd plats.
Ännu är jag kvar.
Reser kollektivt med
alla andra rädd att gå sina
egna vägar,
kan inte trotsa rösten.
Kan inte blunda, le och stanna
kvar som alla andra,
jag måste gå, måste
smyga iväg i natten,
ensam, obemärkt,
utan avsked