Smärtan känns ibland olidlig. Man ställer ständigt frågorna, varför? Om jag bara? Kanske om jag? Hade varit lite bättre och vacker. kanske hade jag då varit någon dyrbar att förlora.
Tårarna slutar inte strömma nedför mina kinder, när jag för stunden glömmer bort mig och ett leende har vågat vidröra mina läppar. minns jag snart och kalla kårar kryper sakta upp längst min rygg, klumpen i halsen känns allt tyngre, hjärtat bultar hårt och snart befinner jag mig igen åter på ruta ett. Som en skuld, den förbjudna lyckan, som mig ej är tillåten. Vakna varje natt svettig och av panik, hur många veckor till?
Hur kommer det sig att jag inte vågar älska? När den smärta i mitt hjärta längtar efter att få slå sig fri. Skrika ut den, men blir bedövad av stumheten. Är detta tillåtet för mig, eller duger jag inte här heller?
All den kärleken jag gav... kanske hade betytt mer om jag bara.
Men jag önskade så mycket! Så mycket att kärleken var sann. så mycket att jag blev blind för tanken av att det var för bra för att vara sant. Det händer inte mig, vill inte se mig i sin framtid. Jag gav min kärlek och min själ, det finaste jag kunde erbjuda.. Det togs, det användes, det återvändes och vart slutligen avvisat.
Själen läker inte, liksom förtoendet för att älska igen. Och vad spelar det för roll?
Framtidens portar håller inte en nyckel till mig.
Sökning på att fylla ut tomrummet efter mig, alla de dagar jag var där lockade ut skratt, höll famnen varm genom natten. Hålla sig sysselsatt för att vänja sig att vara utan mig, och allt detta för vad? Vad är den stora synden? Vad är det som gör mig ej värd att kunna älskas?
Snälla, jag ber, ta mig härifrån från den eviga smärtan, kan någon ta bort den? Ta mig dit där jag kan vara ifred, där jag inte kan älska eller ens önska om att bli älskad..
Om jag bara hade varit bättre...

Tänkerinte vi alla såhär ibland ? det tror jag iaf, å det finns inget bättre än att få det ur sig här på bloggen.