Nu har jag precis fått höra det igen: Att jag är perfekt. Jag är så himla trött på det där tjatet om hur perfekt jag är och hur perfekt mitt liv är. När ska folk omkring mig fatta att jag inte är perfekt? Hur många gånger ska ajg behöva skrika det ut i luften, hur många gånger ska jag behöva skrika det i era ansikten ? Jag är INTE perfekt. Jag är långt ifrån perfekt. Jag skulle inte vilja vara perfekt. Ingen har någonsin varit perfekt å ingen kommer någonsin att bli perfekt. Så varför skulle jag vara det? Jag har inte allt och jag är inte allt, jag tar inte perfekt som en komplimangt utan som ett nederlag. Jag får jätte stor press på mig och det pallar inte mitt sinne. Jag hatar att bli kallad perfekt, varenda dag blir jag kallad perfekt, och min största fråga är varför ? Varje gång någon kallar mej perfekt så svarar jag samma sak, men istället för att lägga av så svarar folket: nej men du är så nära man kan bli. Jag tar det som att de ser mej som nått jag inte är. Som någon slags docka som ser/är/tänker/gör som bara en ängel skulle göra. När ska folk fatta att jag bara är en människa av kött å blod precis som alla andra. Jag är inte osårbar eller okrossbar på något sätt ! Men folk tror det och sätter jätte hög press på att jag alltid ska göra som det som förväntas.

Tror du att mitt liv är perfekt?
Skulle du vilja byta och vara i min sits?
Skulle du vilja leva mitt liv ?
Varför lägger folk mig i ett eget fack hela tiden?
"Jo du är sån! Alla andra är sånna!"
Jag är inte så perfekt som jag verkar, jag är inte så bra å så oskyldig som jag verkar. Så varför blir jag andras förebilder och varför sitter folk å tigger om att få bli som jag? Varken jag eller någon annan har ALLT!