De första värkarna kände jag på torsdags kvällen vid 18 tiden, men jag trodde att det bara var de vanliga sammandragningarna. Så jag reagerade inte för det. På kvällen där så gick jag ner till Robert och vi käkade tacos. Och jag minns att jag sa till honom att jag hade ont i magen men det reagerade inte han för å tyckte att vi skulle brottas. Jag låg mest och flämtade och sa "Jag orkar inte mer, sluta nu." Helt andfådd tar vi oss sedan hem till mig, och jag går och lägger mej. Nu hade sammandragningarna avtagit och jag sov gott i alla fall en del av natten, jag vet att jag vaknade en stund och kände att jag hade väldigt ont i magen när jag sträckte på mig, men jag kurade ihop mig så gott jag kunde med en fet mage i vägen. Och somnade om igen.

På morgonen vaknade jag å hade fortfarande ont i magen i intervaller. Så jag tog tid emellan dom och det visade sig vara 8 minuter emellan, men nu gjorde ju inte värkarna ont, jag ringde min mamma på hennes jobb och berättade lugnt läget. Hon frågade om hon skulle komma hem, men jag svarade att det behöver hon inte. Efter det går jag och spyr, å sen äter jag frukost framför datorn, samtidigt som jag spelar Sims2 som Frida lånat ut till mig. Jag döper stolt om mig på msn till "Värkar Mohahaha" och det väcker lite uppståndelse. Sen tillbringar jag hela förmiddagen framför Sims och ringer Frida några gånger, hon hjälper mig hålla koll på hur ofta värkarna kommer och hur länge som håller i sig. Men nu är dom väldigt oregelbundna och kommer ibland med 4 minuters intervaller och ibland med 12. Klockan 11.30 ungefär så skickar jag ett sms till Robert och säger att jag har fem minuter mellan värkarna och då ringer hans mamma och tycker att vi skall åka in. Jag vägrar och säger att "mamma kommer om 2 och en halvtimme, jag ska vänta tills då," minst. Jag och mamma har telefonkontakt i pauserna med Frida. Jag hade nog vart nervös å suttit som på nålar om jag inte pratat med Frida hela dagen.

Mamma kom hem och grannen tog hand om lillebrorsan medan jag lugnt packade väskan och åt lite nötter och drack cappucino med mamma. Sen ringde jag Robert och sa att "nu åker vi, ska du med så plockar vi upp dej på torget." Förvånad över Roberts lugna svar: "Okej." satte jag mig bredvid mamma i bilen och vi åkte de 3 milen till lasarettet, och jag sade hela tiden på vägen in: "jag kommer att få åka hem ikväll igen, jag ska inte ha barn förrän på tisdag." Då och redan innan vi åkte hemifrån hade jag tre minuter mellan värkarna. När vi kom in så var alla rummen fulla så vi fick sitta i väntrummet i en kvart ungefär, sen blev vi inropade och jag fick sitta med band på magen som registrerade barnets hjärtljud och mina värkar i en halvtimme.
Efter det skulle de kolla hur mycket öppen jag var och hon sade förvånat att jag var öppen 4 cm.
"Betyder det att ni inte skickar hem mig nu," frågade jag förvånat
"Haha, nej du åker inte hem utan bebis nu. Men har du verkligen så ont du verkar så lugn?"
Jag: "jag antar att det här bara är piss i havet med tanke på hur ont det kommer att göra?" (om jag bara visste hur rätt jag hade) Jag blev både varm å kall och glad å nervös på samma gång och gick ut till mamma och Robert för att berätta nyheten. Sen frågade jag sköterskan om det var ok att jag gick ut å gick en stund för att snabba på det hela. Och hon berättade att man öppnas ungefär en cm i timmen.

När vi väl var ute ringde jag Frida: "hej vad gör du?"
"vad fan vill du?!"
Hon ville nog inte att jag skulle fråga massa utan bara berätta läget. Hehe. Vi fick bara vara borta en halvtimme, så en halvtimme senare satt vi i väntrummet igen och väntade på att få komma in i ett rum. Nu började jag få ont av värkarna och hade svårt för att ligga still under dom. Äntligen fick vi komma in i ett rum och jag skulle bada. Så där låg jag, fet som en elefant, undertiden fick Robert eller mamma fick spola varmtvatten på magen när värkarna kom. Jag badade en timme, men sprang nog upp för att kissa åtta gånger.
Jag bad Robert gå ner till kiosken och köpa choklad vilket han gjorde, och under tiden var jag tvungen att kissa igen och upptäckte något snorliknande när jag torkade mej, slemproppen hade gått och jag vägrade att lägga mig i badet igen, så när Robert kom tillbaka låg jag i sängen med med lustgasen under värkarna. Han blev rätt vit i ansiktet då. Dom mätte att jag var öppen 5 centimeter barnmorskan underrättade mig om att man öppnas ca 1 cm i timmen. Och jag tänkte ska jag ligga här i minst fem timmar till?!
Sköterskan gick ut för att leta efter ett gåbord till mig, när hon sedan kom tillbaka 20 minuter senare och berättade att det inte fanns något ledigt så svarade jag bara att det inte behövs.. Det som hände närmast har jag inte så mycket koll, det enda jag minns är att jag skrek att jag var tvungen att gå på toa, men dem sa att jag inte fick det å att jag inte var bajsnödig utan att jag krystade. Jag blev arg och sa att jag verkligen var tvungen att gå på toa. Då upptäckte jag att jag blödde, och blev rädd att något var fel på bebisen, jag fick återgå till sängen och sköterskorna kom in för att mäta mig igen, och då hade jag öppnat mig fem cm till på mindre än en halvtimme. Inte undra på att jag hade ont. nu tog sköterskorna hål på hinnorna så att vattnet skulle gå. Och redan då hade jag slängt ifrån mig lustagsen eftersom den inte hjälpte ett skit. Så jag måste stolt berätta att den enda bedövningen jag fick var en lokalbedövning som dom lade i "öppningen" som dom smörjde på precis innan han kom ut. Jag minns att jag vände mig till mamma och bad henne:
"ta med mig hem, jag orkar inte mer, vill inte mer, vill hem"
Mamma: "Nej Jannike, du åker inte härifrån utan bebis"
Jag: "Jag vill inte ha någon jävla unge, den får fan inte följa med hem"
Efter tio minuters krystvärkar klockan 20.45 den 5 oktober 2007 landade en liten kille på min mage och väntan var avslutad. Känslan att få upp det lilla livet som man längtat så efter är obeskrivlig. Och det enda jag kunde säga var: Du får följa med hem, jag skojade bara med dig.