tar med öppna armar emot det som är ditt,
kudden vi alltid bråkade om vem som skulle ha.
var är du som alltid stöttade mej?
dina saker som är lämnade till att bara ruttna bort..
tar emot det, tar det till mig..
men det enda jag känner är oduglighet,
känner inte ens saknad längre
bara oduglighet
ror utan mina åror...
vem tog mina åror?!
försvinner? vart?

ro... frid... ro utan åror?!

nej det går inte,
du har begravt mej med öppen mun
bara för att jag ska kunna fortsätta skrika
du har begravt mej med penna och block
för att ord ska fortsätta flöda
men känner inget,
bara oduglighet

får ingen ro, mina åror är borta....

/Jannike Persson 25 september 2007