jag tänkte att jag skulle skriva ner lite tankar som kom till mej när jag blev gravid. hur det var , hur jag beslutade mej osv.

En abort verkade som en självklarhet för de flesta i min omgivning, inte för mej. det bodde en mycket mycket liten människa där inne, en människa med hjärta som du och jag, en människa med ett alldeles unikt DNA, precis som du och jag. en liten människa helt beroende av mitt beslut, en vars liv och död jag hade i mina händer.ett barn... inte bara ett barn.. mitt barn! vårat barn!
frågan för mej var inte om jag ville skaffa barn när jag var 16, jag HADE REDAN skaffat ett barn, det var bara ofött, men det fanns, redan då, i vecka 4, när jag plussade för första gången. jag hade redan skaffat ett barn, NU handlade det om: vem vill jag vara?
jag visste inte, inte från början, jag visste inte vem jag ville vara. men jag visste vem jag INTE ville vara, ville inte vara någon som dödat mitt barn.. Det är inget som går över, när mina föräldrar blir gamla, när jag är gift å kanske har 3 barn, så skulle jag fortfarande vara en som en gång dödat sitt barn.

Hur kan ett sådant val vara självklart? bara för att man råkade vara 15? Leva resten av sitt liv, 70, kanske 80 år till, med vetenskapen: Jag har dödat mitt barn. Man är en mask på en metkrok, alla nafsar efter en, ibland får någon tag i en och drar, man vrider sig hit å dit, men kommer inte loss, enda sättet att komma loss är att låta sig ätas upp. dra upp mej, dra mej från vattnet

Ibland kunde jag få för mej, att mitt barn låg därinne, lyssnade, kände, lyssnade till mina tankar, hörde mina ord, kände vad jag kände, såg vad jag såg. Idag VET jag, det var så.. den lilla varelsen, kände allt som jag kände, sniff sniff.. Lilla barn därinne, kan du känna lukten av ångest?! sniff sniff, "bry dej inte om mej, din mamma, jag blir bra"

jag minns första dagarna efter plussandet.. när man duschade, kroppen var helt främmande, händerna registerar förändring. "är mina bröst svullna?" Den var min, men ändå så främmande, och inte bara min, en hyresgäst, en till är beroende av min kropp, på något sätt blev man helt plötsligt meningsfull, ens kropp är plötsligt meningsfull. man finns till för något; att bära ett barn in i livet. går ut från duschen, en titt i spegeln.
Blir man annorlunda, när man blir mamma?? mamma jannike......
så absurt, ler mot spegelbilden.. mamma? mamma jannike...

mycket snack om solidaritet, de kvällarna, de hemska kvällarna... Solidaritet med kvinnorna, solidaritet med rätten till abort. Som om jag skulle förråda hela kvinnosläktet genom att inte välja att ta bort just mitt barn.Som om det vore min skyldighet att föregå med gott exempel.
"detta ingreppet" FINA ORD! väldigt fina ord, ingrepp... men svaga, att döda någon är ett rätt kraftigt "ingrepp" inte sant?
så många gånger, som man försiktigt lade handen på magen, "förlåt mig lilla du, förlåt mej"
"Det är inget barn, det syns inte ens!" "JO det gör det, du kan ju hänga med å kolla på det, när de skrapat ut det på operationsbordet, ni kan ju stå där å gotta er åt dödsryckningarna.."
avsky i blicken. där fick du.