efter beslutet om att fullfölja graviditen kommer de tankar man inte förr tänkte ; Kommer jag att klara av det här?
Är detta menat för mej? Hjälp mej, någon...
Tror inte att det är någon ung mamma som inte någon gång under graviditeten vaknat upp mitt i natten, kallsvettig, och livrädd, livrädd för framtiden.
Man väntar in vecka 12. NU kan folk inte tjata på en längre.. väntar in vecka 18! Absolutinget tjat, magen börjar synas och efter vecka 18 krävs socialstyrelsens tillåtelse till abort, och de e endast vid fara för moder eller barn de genomförs.. inget som tjatar mer? man bara hoppas.
hoppas på att aldrig mer få höra de där orden ; Gör abort du förstör ditt liv.
Vecka 12. man slipper illamåendet,man slipper den värsta tröttheten, skönt! men detta byts ut av rädslan för framtiden, vad ska jag göra nu?

Jag minns samma dag som jag gick över i vecka 12. NU äntligen, kunde jag bli lämnad ifred. Efter ikväll är det försent. Efter ikväll har jag stått fast vid mitt val och inte svikit löftet till det lilla livet därinne. Först känner man enbart lättnad och glädje (jaa tro det eller ej, men även om man inte har planerat barnet så kommer det med lycka). Lättnad, glädje och ett stort och högtidigt lugn...
Men på natten kommer plötsligt ångesten över det oundvikliga ; vad har jag gjort? vad har jag ställt till med?
Helt oförberett, tvivlan hade jag inte känt på länge. Minns ; visste inte om jag drömde eller  vaknade ändå. Det är mörkt i rummet, bara ljuset från gatlyktan talar om att världen fortfarande existerar. Hjärtat slår så hårt att jag kunde höra det själv. Vad är det jag givit mig in på ?! Jag kommer aldrig att klara det , Kommer aldrig att kunna gå någonstans, inte vara med kompisar , kommer bara drunkna i kolikvrål och bajsblöjor. Kommer sitta där med ett litet barn å inte fatta ett skvatt. Tonårsföräldrar?! är det inte såna som skakar ihjäl sina barn i ren desperation?!
Det är iaf vad folk säger, hur förtvivlad å desperat är man inte då, om man kan skaka ihjäl sin bebis så att armarna bara hänger ut med sidorna, tills den hänger där slapp å död mellan sina händer?!
ÅNGEST
Ångesten slingergriper med sina kalla långa armar, och drar åt så hårt, JAG FÅR INGEN LUFT.
vad har jag gjort?! Hur kan jag vara så galen?!
och nu kan jag inte ångra mej länge, nu är det försent, nu väntar en förlossning, obegriplig smärta, något enormt ska tränga ut ur min kropp och ta över mitt liv!! VAD HAR JAG GJORT?!
Kan inte ligga kvar i sängen, vacklar upp tar ett glas vatten går på toaletten, som av ren vana,
vattenglaset, kramar det så hårt att det kan spricka, snart , snart kanske det gör det .sväljer...
Försöker dämpa ångestvrålet innifrån. inget händer...
Glaset krossas mot väggen , det är bra nu, nu är det bra. skärvorna är ångestdämpande, vrålet innifrån hörs inte så mkt längre.. bara lite svagt, som en viskning.
en ny tanke kommer in; du måste tro på dej själv!
jaa, det klart jag måste göra det! går tillbaka till sängen.. just nu, är allt bra!