Du vaknar upp och inser att du befinner dig 143 meter under vattenytan, mitt i en ocean. Det är 3000 meter ned till botten, det är kolsvart och du trycks ihop av ett enormt vattentryck. Du har varken skyddsdräkt eller syrgas. Du vet inte och kan inte se vilka faror som finns runt dig. Du vet inte åt vilket håll ytan är, och även om du visste det skulle du inte hinna ta dig upp innan du dör av syrebrist eller att blodet i dina ådror börjar koka. Du har kanske en minut kvar att leva och i en liten eka uppe på den stormiga ytan finns dina tre barn. Du kommer att dö och dina barn kommer att dö en plågsam skräckfylld död.

Och det finns ingenting du kan göra åt det.

Kan du tänka dig in i den situationen så vet du hur panikångest känns.

Du står i en hiss, redan innan dörrarna går upp känner du rädsla för att bli fast därinne, därinne i hissen. går in, trycker på knappen som ska ta dej upp 5 våningar. Dörrarna stängs, en våning, två. Vad nù? Hissen stannar. Plötsligt känns det som att någon sitter några rum bort å ser på dej genom en kamera, ser på en tv-skärm hur du blir nervös över situationen, personen som sitter i en datastol av klädd i mörkt skinn, trycker på en knapp. Taket sänks ner, en meter, en å en halv. du kan inte längre stå rakt. Nästa knapp. Höger väggen förflyttar sig en halvmeter åt ditt håll. Nästa knapp. Vänster väggen likaså. Du vet inte längre vart du ska ta vägen, utan lägger dej i fosterställning, panik, ren panik. Vart ska jag ta vägen? Personen i datastolen i skinn, ler, hånler, hånflinar åt din svaghet. "Du är svag, svag,svag,svag" Personen skrattar, någonstans inser du. Du och personen i stolen hör ihop. Är det du själv i ett annat jag som sitter där och misshandlar dej själv på det här sättet?!

jag minns, första gången jag stod i en hiss, första gången jag klarade av att åka i en hiss. å jag tog inte hissen för att jag var tvungen, jag ville, jag ville klara av det. jag gjorde det, med nöd å näppe, men jag klarade det. gick in i hissen, såg till att inte vara ensam, inte det minsta ensam, någon jag litade på stod vid min sida. Nära, håll mig, håll mig hårt. jag förmådde mig inte trycka på hissen som skulle ta mej en våning ner, utan såg en främmande hand hårt trycka in knappen. Hissen ryckte till, "håll mig håll mig" "jag kan inte stå ensam"
å det gjorde jag inte, jag stod inte ensam, jag blev buren, där i hissen, blev jag buren, ja bokstavligt!!
hissen stannade, dörrarna gick upp. "va? ska vi av?" avstigning. Leende,jag,jag hade klarat av det. Jag hade inte fallit ihop i en skakande hög. Jag stod, och nu stod jag ensam, jag bars inte längre. Såg på hissen när den fortsatte ner till nästa våning.

Minns även första gången jag tog i en kniv igen efter det som hände;
"behöver du hjälp med något?"
"jaa, du kan få skära grönskerna"
Sväljer, sväljer hårt, vet du inte?! fattar du inte?! jag kommer inte klara av det. ser på lådan som innehåller knivar.
aldrig
Jag kan inte, det går inte, lämnar rummet med tung nerhängande huvud.. ångrar mig.. jag måste! jag måste klara av det. jag kan klara av det, eller..? kan jag?
går med bestämda kliv tillbaka till lådan, den där hemska lådan, som innehåller det som skärmmer mig mest.
öppnar den, väljer ut en, en av de jag ska ta tag i.. den! den blir bra! tar på den, men ryggar  tillbaka,handen gör inte som jag vill. vill klara att ta i den, men det känns som att den ger mig elektriska stötar, känns som att den hugger mig som en orm..
fast besluten, enveten så in i helvete, jag ska, även om jag inte kan använda den, så ska jag snudda vid den. tar kniven lägger upp den på diskbänken, å plötsligt blir jag helt slut, som ett slag i ansiktet.
"jag orkar inte mer" går därifrån, stolt över mitt framsteg, besviken över nederlaget.
innan jag hinner ner för trappan som då ledde till mitt rum, skriker jag: Såg du?! Jag klarade det! Jag tog i den! utan att skära mej, utan att ens vilja skära mej! Såg du?!