Anonym :
Vore kul om du kunde skriva hur allt var när du blev gravid, om det var planerat/oplanerat, hur det gick till när du berättade för pojkvän/familj och hur du kände samt hur de reagerade :)

Hejsan, ja det gör jag sågärna så!:) Oliver var inte planerad, vore konstigt att planera barn tillsammans med en kille som man inte bor ihop med? eller? ;)
jag hade redan från befruktningsstadiet å två veckor frazmmåt väldigt ont i äggstockar å livmoder, å jag fattade att jag var gravid. men ville inte inse det.. jag var på läkarstationen å skolsköterskan jätte ofta, varje dag. gick inte till skolan .låg hemma tyckte synd om mej själv typ ;) mådde illa, hade jätte ont. stundvis hade jag så ont att jag var tvungen att lägga mej ner! de tog alla möjliga prover på läkarstatiionen, men inget.. (för tidigt för att ge utslag på graviditetstesten) så en eftermiddag sa pappa: Hoppa in i bilen så åker vi till sjukan i Skene istället !
sagt och gjort, det gjorde vi.
läkaren jag fick träffa den dagen på akutmottagningen var en gammal läkare med en massa långt skägg och jag kände mej inte alls väl till mods. han tog blod å kisseprov. men inget...
ropade in mej igen och sa: du kan ringa KK-kliniken imorgon å  boka en tid där för undersökning
Jag: aaha ,men då kommer jag få ha ont i 3-4 veckor till utan att veta vad det är
han: jaa , minst  4 veckor..
jag: meeh..
han: de anses inte som akut det är därför!
jag: okej , då säger jag såhär , ta ett graviditetstest..!
han: okej, gå ut i gen så ropar vi in den

jag gick ut till väntrummet igen, där pappa väntade.. efter en halvtimme ropade han in mej igen, jag minns inte vad jag tänkte då. jag visste ju.. visste att jag var gravid.. kunde känna det gro där inne, kände det!

Han: jaa sätt dej på stolen där
då fattade jag direkt , nu får jag det bevisat... satte mej
han: jaa du är gravid.
jag: jag måste bara hämta min pappa, så då sprang jag ut i väntrummet och hämtade min pappa å läkaren berättade för min pappa hur det låg till.. sen sa han: okeej , nu är det akut , du får en tid på KK imorgon.

vi åkte hem igen, på väg hemringde pappa till mamma , å berättade. jag minns att vi inte pratade så mkt på vägen hem,, jag tänkte bara på hur jag skulle berätta att jag inte ville göra abort. innan vi hoppade in i bilen så spydde jag. på parkeringen där utanför akutmottagningen i Skene.

vi kom hem , men sa att vi skulle avvakta att prata om det. innan vi visste mer.. nästa morgon så åkte jag in till KK.. mamma var med mej hela tiden, dom sa att det var tidigigt i graviditeten, ca vecka 4-5 men det visade inget på ultralud. så jag var i vecka 4 då. jag fick en tid på samma klinik dagen därpå. då hade jag med en kompis,som moralstöd. och läkaren berättade att fostret växte som det skulle.. jag visste hela tiden, att jag inte ville göra abort. det var först när alla accepterade som jag började tvivla på mej själv..
samma kväll var jag å pappan (robert heter han) ute å gick med min syster å dåvarande hund.han visste inget ännu. vi hade vart tillsammans i nästan två år när jag blev gravid. han frågade om dom visste vad de var för fel än å jag svarade : neeej.. sen ångrade jag mej å sa; nej för fan robert, jaa jag är gravid.
han: shit. allvarligt?
jag: jaa allvarligt..
han: hahaha.
hans reaktion var att skratta, egengligen så tror jag , att han blev livrädd. de åkte förbi en bil, jag vet att robert av adrenalinkicken skrek till bilen: JAG SKA BLI PAPPA!

då verkade han glad. jag trodde på honom.. dagarna efter  det var de värsta i mitt liv. bland de värsta iaf. massa prat med mamma å pappa . robert å hans mamma var uppe hos oss också. och pratade.. försökte övertala mej, till att avbryta graviditeten. robert var aldrig närvarande då, om man sa hans namn högt under mötena så hoppade han högt, som att han precis blivit väckt. 
det enda jag minns att robert sa var svaret på frågan "om barnet är sjukt då?": det är ändå lika mycket mitt barn..
efter de orden så trodde jag, att vi skulle ta oss igenom det tillsammans. det gjorde vi aldrig....
så jag å pappan är inte tillsammans längre. men har en rätt bra relation, som tur är. vi har stått varann jävligt nära å han var den som en gång räddade mej ur en svår depression. plus det faktum att vi har barn ihop. klart han alltid kommer vara speciell för mej!