Jag fick ett mejl av en tjej häromdagen, här kommer lite delar av det:
Tjejen:......Kan inte du skicka mig ett mail till och berätta lite hur det gick till när du fick reda på att du var gravid och sådär. Jag vet inte heller om du kanske redan skrivit det på din blogg, men har du kontakt med Olivers pappa?........

Jag:
jag visste redan innan jag plussade att jag var gravid, det sitter väl också mellan öronen. hehe. jag hade haft ont i äggstockar och livmoder, uden en två veckorsperiod då många tårar fälldes på läkarstationen eftersom de inte visste vad som var problemet (jag har alltid älskar barn å var till en början rädd att jag kanske aldrig skulle kunna få några) Då hade jag å pappan varit tillsammans i nästan två år, (nu är det snart tre, usch va fort tiden går) Men så en dag åkte jag å min pappa till lassarettet och bad de kolla mej, men nej ingeting.
Läkaren sa bara: du kan ringa till KK-kliniken imorgon, och så får du en tid.
Jag: men då får jag ju en tid om typ4 veckor, ska jag gå å ha ont i 4, kanske 6 veckor till?
Han: joo, men jag anser inte att det är så akut.
Å då bad jag läkaren att ta ett gravtest, vilket han gjorde.
Och jag blev inkallad igen efter en halvtimme.
"Okej, nu är det akut, du får en tid på KK imorgon"
Och då hämtade jag min pappa, som satt i väntrummet och väntade, så de visste ju egenligen samtidigt som jag vad som var på g. Det vore ju synd att säga att mina föräldrar blev glada, och at de stöttade mitt beslut att behålla oliver(som min son heter) Men efter omständigheterna så är det riktigt bra, klart att mina föräldrar älskar sitt första barnbarn, även om han kommit rätt sagt olägligt. (men ingen älskar ju lille ollie mindre för det)

Jag och olivers pappa (robert heter han) har snart känt varandra i 3 år, och vi har alltid varit jätte tajta, och setts i sotrt sett varje dag ända sen vi lärde känna varandra våren 2005. klart finns det bättre å sämre (!!) perioder. efter olivers födelse var en av de sämre, mycket sämre. och efter överenskommelse träffade robert bara oliver 2 timmar i veckan, det var det ända sättet att skippa alla bråk, för olivers skull, tror jag än idag att det var det bästa. Just nu är en av de bra perioderna, klart jag önskar att vi kan stanna kvar i den. den finaste gåvan man kan ge sitt barn är väl att ha båda föräldrarna under samma tak? att mamma å pappa älskar varandra... (detta har jag säkert skrivit hundra gånger på bloggen)
Det är det viktigaste i världen för mej, att oliver har lika bra kontakt med mej som med robert, även om vi väljer att inte leva ihop. ett barn har rätt till båda sina föräldrar. så är det bara! och jag anser att jag å robert är skyldiga vårat barn den förutsättningen, att ge sig fan (rent ut sagt)på att få oss att fungera ihop som en familj.

Men jag å oliver bor hemma hos mina föräldrar, där kommer vi antagligen att stanna fram tills den dagen då min utbildning är klar. jag läser in ämnen bia komvux på distans. Det fungerar ganska bra just nu, eftersom barnvakterna är många. (enda gångerna då jag har lämnat bort oliver, för att gå på en lektion på komvux)