Hittade en text jag skrev i nian, tyckte det var lite skoj. här kommer den .

Dörren knarrade lite när jag öppnade den, det märktes att ingen varit här på länge. Inte sedan jag och min lilla familj flyttade in. Familjen som bestod av en sjuårig dotter, hennes pappa, mig själv och en till på väg. Jag smekte mjukt magen som vuxit fort de senaste veckorna, och log. Jag undersökte rummet, ostädat golv, bara ett litet fönster högt upp på ena väggen. Jag fick syn på det jag kommit till vinden för: En trave lådor märkta med "bebiskläder" och bredvid dem lådorna som hette "mammakläder". Jag lyfte ner lådorna som sammanlagt blev tre, och placerade dem i en liten hög nära dörren. Min blick fastnade på en annan låda. Den var av brunkartong och med röd text stod det: "Melina". En utav de få boxar som var medtagna från mina föräldrars hus, där jag en gång själv vuxit upp. Jag satte mig på knä med lådan framför mig, öppnade försiktigt det dammiga locket, som också var märkt med mitt namn. Det första jag fick syn på var en fotoram med baksidan uppåt. Jag vände på den silverfärgade ramen som i stort sett var helt täckt med damm. På framsidan hade glaset spruckit och en glasbit var helt lös. Jag plockade bort den med lätt hand. I ramen satt en bild på en gammal dam i rullstol. Min farmor. Kortet var taget utanför hennes hus på landet, bara ett par månader innan hon dog. I bakgrunden kunde man tydligt se att farmor alltid gillat trädgårdsarbete. Jag lade ramen ifrån mig och tog istället upp en rosa nalle som höll i ett hjärta där det stod "I love you". Jag grep tag om nallen, tryckte den hårt mot bröstet och drog in dess lukt. Den doftade fortfarande svagt av röd lacost, som hade varit min första kärleks älsklingsdoft.

Vi hade träffats under den tiden jag var ung och vild, och livet var som en berg-och dalbana. Bara sexton vårar var jag, och han ett par år äldre. Jag mindes allt vi upplevt tillsammans. Vi hade redan efter ett 16 månaders långt förhållande både bråkat så att tallrikar slängts i bitar och förlovat oss. Förlovningen hade skett på Båstads havsstränder en sen sommarkväll -98, den första gången vi var ute och reste helt själva. Vi hade hyrt en liten stuga i närheten av både havet och ortens bästa pub. Jag hade några dagar innan avresa snott min fem år äldre syster legitimation. Han hade köpt med sig ringar och planerat förlovningen i veckor. Så där satt vi och hade just tänt varsin cigarett med hjälp av glöden från elden där vi tidigare hade grillat korv och marschmellows. Just när solen vidrörde vattenytan så tog han fram en ask ur sin högra jackficka.

"Jag tycker att vi ska förlova oss". Sade han bestämt till ett förvånat ansikte bredvid sig. Jag hade överrumplat tackat ja. Om jag vetat då vad som skulle hända bara tre månader senare hade mitt svar förmodligen blivit annorlunda.

Vi sprang ner till vattnet och hoppade i det kvällsljumma havet. Det var planerat att vi skulle bada, så varma handdukar låg i beredskap lite längre upp på stranden vid våra cyklar. Det hade blivit ett snabbt kvällsdopp, och vi hade cyklat på skogsvägen tillbaka till stugan i exakt samma ögonblick som solen försvann helt bakom horisonten.

Jag satt fortfarande kvar på golvet när jag insåg att jag drömt mig bort, tillbaka till det förflutna, som jag inte längre rår över. Jag hade min nya familj nu och mina andra värderingar, men min sista tanke innan jag lika hastigt som nallen fört mig tillbaka i tiden lade ner nallen igen var: Undrar vad som händer den dagen vi möts igen.