Ska man utvärdera 2007?
Lite snabbt och lätt kan jag väl göra det kanske..
Jag minns för ett år sen, vad var det för liv jag levde? Inte prioriterade jag familjen å framtiden, skola osv.
Jag prioriterade vänner, utekvällar. Och framförallt Han med stort H. Det var viktigast i mitt liv, han var viktigast i mitt liv. Robert.
I februari fick jag reda på att jag var gravid.. En helvetisk tillvaro i några veckor, men rädslan för framtiden hade ännu inte hunnit ifatt mej.
Ja jag var gravid, gjorde ultraljud i vecka 5 och 7. och bestämde mig för att få träffa det där lilla lilla hjärtat jag såg slog på den lilla dataskärmen. Vid den här tidpunkten var det enbart hjärtat man kunde se, plus ett jätte stort huvud, och en ring som tydligen innehöll näring. Å ja, jag kan erkänna att när jag bestämde mig för att få träffa det där lilla hjärtat, så kunde jag inte för mitt liv förstå att det faktiskt skulle ut, det skulle komma en lite varelse in i mitt liv. Som skulle bli mitt allt, mitt nya allt..

Mars kom, jag fyllde 16. Våren flöt förbi och jag kan knappt idag minnas vad som hände då (antagligen är jag för uppslukad av allt det här att vara nybliven morsa) Inte ens nu fattade jag hur viktiga mina grundskolebetyg skulle vara, och struntade i det lika mycket som jag gjort de tidigare åren. Höjde mej i ett par betyg och sänkte mig i nått annat. Så viktigt var det ju inte?!

Våren försvann lika fort som den kommit, jag var där,men var jag egentligen närvarande? Juni, och skolavslutningen kom. Balen, den minns jag, fast den verkar så långt borta. I samma veva fick Robert jobb. Å hoppet om att den drömmen jag trodde vi delade kom. trodde att vi en dag, och inte så långt bort, skulle kunna flytta ihop. Hjälpas åt med den lille parveln som vuxit mycket, men inte ännu var redo att födas till världen.
Den drömmen....

Under sommaren var livet både lätt och svårt om vartannat. I två veckors perioder log livet, nästa två sörjde det. Under tiden fattade jag att drömmen inte skulle besannas. Drömmen var min, inte våran. Men jag har en förmåga att bli kvar i kylan, oavsett vad. Speciellt när det gäller saker som denna, familjen. Min familj. Min alldeles egna.

I slutet av sommaren förstod jag, Jag är rik, rikare än någon annan, rikare än alla mina vänner tillsammans. Jag försöker inte skryta med materiella ting, men jag har en familj. Det är värt mer än allt annat på jorden. Jag har förstått jag är rik. 
Men att behålla de rikedomar, att ha förmånen att ha de kvar, var svårare än jag någonsin kunnat ana.

Under den här perioden Januari-Oktober såg mycket om min framtidsvision väldigt hopplös ut. Drömmen skulle inte gå i uppfyllelse, min dröm var bortflugen. Och passivt kunde jag bara titta på när visionen inte blev sann. 

Oktober- Oliver föddes. Under en månads tid så kunde man inte fatta att han var här för att stanna, jag behövde inte lämna tillbaka detta lilla underbara liv, som jag skulle ta hand om. Som jag skulle vårda, ensam...
Något man håller av så mycket som sitt eget barn, något som är värt så mycket som sitt eget barn... Har gått å går över eld för denna lille kille. Som fick namnet Oliver. När Oliver föddes blev det MIN vision igen, återigen kom hoppet om framtiden tillbaka. Men återigen för en två veckors period. Inte ens det. Sedär, det föll sönder igen. 
Är man så dum att man går på samma sak flera gånger, eller är det faktist så att det sista som lämnar människan är hoppet? 
Eller är det så att jag faktist är så otroligt naiv, att jag ändå, efter allt som skett, ändå tror på att folk förändras, att vardagen blir vacker, en dag. Blir den det? Blir vardagen vacker? 

Några veckor av det värsta helvetet i mitt liv rådde. Ingenting var eller kunde bli värre än dessa, hur många var det 3-4? 6? Jag har ingen tidsuppfattning om detta. Det som smärtar mest är att jag inte ens idag kan minnas hur jag, hur vi. Jag å min son, överhuvudtaget överlevde. Det har jag ett par människor i mitt liv att tacka för! 
Under denna perioden var det svårt att se hur framtiden skulle se ut. Gårdagen var aldrig den andra lik. Morgonendagen existerade inte i min tillvaro. Men snart, snart, skulle det kanske komma en vändning.

Det gjorde det, något annat kan jag inte säga! Hur länge varade det? Någon som blir förvånad om jag säger 2 veckor? Jag blev det! jag blev jätte förvånad. Och lika besviken som alltid, inte bara på en viss annan person, utan även på mej själv? Hur jävla dum är jag egentligen? 

Vi skulle nu kunna säga att vi är framme i december, juletid. Hej hopp så fort året har gått. Just nu är det ganska lugnt, i två veckors perioder! Idag, är det inte bra, men hoppet lever om nästa vecka är bättre. Kanske rent av bra? Vem vet...
Men nu är det 2008, nya tag, nya framsteg och nya besvikelser. Men ack, ja jag är fortfarande en naiv-jävel och tror att morgondagen ser bättre ut än gårdagen. Vad framtiden har att erbjuda kan jag inte avgöra. Men jag vet, jag är rik.. Jag slutar inte att kämpa och slåss för det som är mitt ändå. Det är min framtid, och det är Oliver, jag gör vad jag måste för att den ska bli som både jag och han behagar. Och vi vet vad vi vill, och vet hur vi vill att den ska se ut. Men vi vet inte hur vi ska ta oss dit, inte än.
Men vi kommer att lyckas, jag ger inte upp. Och Oliver har inte gener för att misslyckas. Vad framtiden har att erbjuda kan jag inte avgöra. Men jag vet, jag är rik...  Och det är en viss person jag ska banka å slå det in i huvudet på. Vad denna rikedomen betyder, och hur den kan påverka de felaktiga valen i livet som vi inte längre rår över. Vad är det som väntar jag ser att allt än nytt. Vi kan bli ett, med allt, med oss. Kolla upp på himeln någon natt, inte ser du om det fattas en stjärna. Den som för oss iland!
jag tänker inte längre sitta fast i bojor som är smidda av bitterhet. Jag lever här jag lever nu

Livet är bara ett lån, du är en låga. Var den än kommer ifrån, tändes den dock för dig. Håll den så länge du kan, liv är att våga. Bara en gnista som brinner, är ändå ljus för mig.