12 juni kvällstankar
depp kväll igen. usch.
hatar att bli såhär, kan inte göra någonting, sitter bara här i flrea timmar. lägger jag mig i sängen kommer jag dö.
på allvar. ligger jag still dör , så dör jag.
vill bara sitta här. tigga mina förbannde flourtuggummin, hårt hårt. med massa ilska och livskraft. låtsas att tuggummina skriker. hårt hårt, tuggar jg som tuggumina, som jag egentligen inte ens tycker om.
idag är det minnen som tar över. minnen.. det som varit.
tänker på mina vänner, tänker på min bästaste vän på hela jorden. som jag hade. som jag alltid satte i första hand, och som betydde allt.
som jag delade allt med. som var mitt allt. allt det är borta nu. det är en sak som grämer mig varenda dag. som jag så fort tänker på kan fälla tårar över. hur kan man tänka så över en person med din position? hur kan man gråta över förlorad vänskap? jag vill inte göra det. vill inte gråta över våran vänskap, den betydde allt, allt och ändå mer!
jag trodde. kan bestämt säga att vi trodde. att vi skulle vara vänner för evigt. det blev inte så . idag efter alla krig som varit är tilliten lika stor som till en främlig. en främlig lika tillitsfull som du .
som plåster på såren kom en annan vän och fyllde tomrummet efter dej , inte fyllde det. men tog en plats av det. en annan person som fanns där. jämt . alltid. och liksom nr1 visste hur man skulle hantera mig å allt som gömmer sig under ytan. fanns där, men inte heller för evigt.
det gör att jag blir till en svag människa. det gör mig oren, som om jag kunde bada i ett kar med lera och bli ren . som om det vore min skyldighet att göra det , se till att bli ren .
förr var det du som duschade bort all lera , för att jag inte ensam klarade att göra det. det gör jag inte nu heller. hjälper inte hur mycket jag skrubbar eller hur länge jag står där under strålen. leran blir kvar, den där smusten blir kvar
Just såna här kvällar är datan min räddning, där tangenterna blir utlop för min ilska. det är det enda jag kan , sätta fingrarna på tangentbordet och skriva om att jag känner. annars blir jag galen . annars vet jag inte vart jag ska ta vägen, det är mitt enda sätt att ta itu med alla känslor. det enda som lindrar ångesten som maler överallt. som skaver å river å bränner å glöder i hela kroppen . vrålar ifrån tårna ändå upp till härfästet och ända ut i fingertopparna, vrålar med hela kroppen . lindrar.. på det sättet.. skriver
hatar att bli såhär, kan inte göra någonting, sitter bara här i flrea timmar. lägger jag mig i sängen kommer jag dö.
på allvar. ligger jag still dör , så dör jag.
vill bara sitta här. tigga mina förbannde flourtuggummin, hårt hårt. med massa ilska och livskraft. låtsas att tuggummina skriker. hårt hårt, tuggar jg som tuggumina, som jag egentligen inte ens tycker om.
idag är det minnen som tar över. minnen.. det som varit.
tänker på mina vänner, tänker på min bästaste vän på hela jorden. som jag hade. som jag alltid satte i första hand, och som betydde allt.
som jag delade allt med. som var mitt allt. allt det är borta nu. det är en sak som grämer mig varenda dag. som jag så fort tänker på kan fälla tårar över. hur kan man tänka så över en person med din position? hur kan man gråta över förlorad vänskap? jag vill inte göra det. vill inte gråta över våran vänskap, den betydde allt, allt och ändå mer!
jag trodde. kan bestämt säga att vi trodde. att vi skulle vara vänner för evigt. det blev inte så . idag efter alla krig som varit är tilliten lika stor som till en främlig. en främlig lika tillitsfull som du .
som plåster på såren kom en annan vän och fyllde tomrummet efter dej , inte fyllde det. men tog en plats av det. en annan person som fanns där. jämt . alltid. och liksom nr1 visste hur man skulle hantera mig å allt som gömmer sig under ytan. fanns där, men inte heller för evigt.
det gör att jag blir till en svag människa. det gör mig oren, som om jag kunde bada i ett kar med lera och bli ren . som om det vore min skyldighet att göra det , se till att bli ren .
förr var det du som duschade bort all lera , för att jag inte ensam klarade att göra det. det gör jag inte nu heller. hjälper inte hur mycket jag skrubbar eller hur länge jag står där under strålen. leran blir kvar, den där smusten blir kvar
Just såna här kvällar är datan min räddning, där tangenterna blir utlop för min ilska. det är det enda jag kan , sätta fingrarna på tangentbordet och skriva om att jag känner. annars blir jag galen . annars vet jag inte vart jag ska ta vägen, det är mitt enda sätt att ta itu med alla känslor. det enda som lindrar ångesten som maler överallt. som skaver å river å bränner å glöder i hela kroppen . vrålar ifrån tårna ändå upp till härfästet och ända ut i fingertopparna, vrålar med hela kroppen . lindrar.. på det sättet.. skriver
Något på hjärtat? Kommentera detta inklägg här
Trackback
