jag har länge velat skriva ett inlägg om panikångest, vad det är för något osv. har insett att det är ganska vanligt, hemska, jaa, men vanligt...
första panikångestattacken jag fick, fick jag i fjärde klass. jag låg å skulle sova, vet att det var i mammas säng, hon var inte närvarande då . plötlisgt kände jag hur det växte en mur omkring mej, som kom närmare å närmare.. kändes som att  någon lade legobitar runt mej, och snart , snart skulle de kväva mej. bara väntade på att det skulle komma, när jag inte längre kunde andas.

som sagt. jag gick i fyran, sa inget just då. utan efter ytterligare några gånger berättade jag, om känslan. om paniken, om känslan: nu dör jag, nu dör jag. jag slutar andas, när, nu nu nu
Om efteråt när paniken byts ut mot  dödsångest: jag vill dö, jag vill dö, jag kommer att dö
Många gånger kändes det som att man stod utanför kroppen, såg den ligga där äcklig å nersmutsad, och man sparkade, slog och sparkade på det lilla äckliga som låg där... sparkade allt vad man hade..

man närvarar inte, man ser inget, man hör inget. tiden står still, eller går den för fort? rätt som det är så är klockan å morgonen, somnade man?! eller har paniken hållt i sig hela natten?!

Kan inte ligga kvar , måste röra på mej, för att försäkra mej om att jag lever, och vara säker på att det fortfarande är jag som har kontrollen, är det det?! eller är det en högre makt som faktist tar över..

känsla nummer 1: någon eller något bygger en mur om mej, lägger stenar på min bröstkorg för att få mej att sluta andas
känsla nummer 2: hjärtat slår så snabbt, kommer det att hoppa ur bröstet på mej?! kommer jag att bokstavligt spy upp hjärtat?
känsla nummer 3: oduglighet, slå mej sparka mej, döda mej, gör vad du vill. spelar ingen roll. bara ångesten försvinner
känsla nummer 4: jag MÅSTE överleva, hur f-n ska jag överleva?! vad ska jag ta till? måste veta att jag lever. (det är här man hoppas ur kroppen, ställer sig brevid,slår å sparkar på sig själv) FÖRSVINN FÖRSVINN!
känsla nummer 5: då inget kan rädda en.... sjävskadebeteende tar över, dom tar över, man har itne längre kontroll över sin egen kropp..det enda som hjälper... det gick för långt....(till detta stadie ska man aldrig komma!!)

riv muren direkt, det försvnner inte. hitta ett sätt att bearbeta dej själv... för jag VET att 99% av alal med panikångest skadar sig själva, jag VET därför att jag varit där, jag VET för att jag gjort det. men jag VET också att det blir bättre...

Ja jag är fortfarnade livrädd fast det är snart ett halvår sen jag panikade sist. men så fort känslan kommer smygande, så vet jag vad ajg ska göra. jag själv duschar.. duschar duschar duschar. duschar i en timme om det är så . duschar för evigt. duschar av all ondska, duschar av allt som jag tror mej ska vinna.. jag vinner! där i duschen, vinner jag! en annan grej som handlar om just minuterna, timmen(jag vet inte) i duschen är att där vet jag att jag lätt skulle kunna skada mej, det är en trygghet, på något sätt... MEN JAG GÖR DET INTE, ALDRIG IGEN!!! därför vinner jag.

(det var den gången, jag minns så väl, blev påkommen där "gråter du?" somebody i loved, vände å gick...)
då försvinner allt hopp. förlåt mej , se mej.

Känner du igen dej i något av de jag skrivit? lägg en kommentar.