jag vaknade första gången halv fem, oliver var hungrig. gjorde hans välling sen somnade jag om, som en stock. jag måste ha stäng av alarmet som jag hade ställt på kvart i sex, för klockan sju vaknade jag, panik. tobias skulle komma kvart över 7. jag sprang till duschen, klädde mej hann sminka mej å då kom tobias, oliver var redan vaken så jag bad bara snällt tobias att klä på honom anvisade kläder å samtidigt som jag packade väskan åt jag frukost.
jag älskar stressiga morgonar;) hehe, ne men ajg har inte så ont av det  jag gillar stress . hellre stressad än att det inte händer något alls. sen stack vi, skulle med tobias till sjukhuset, 4 timmar därinne är rätt dryga.så vi var med som sällskap :)
"ne men gud vad lik han var pappa, verkligen , han är ju pappa upp i dagen, det är väl kul tobias?"
jag: öööh alltså , han är inte..
´"vad sa du?:)"
jag: öööh inget
allt för att slippa diskussioner, allt för att slippa berätta den sanningen, sanningen som jag inte är ett skit stolt över. det är jag inte, jag är inte stolt över att det blivit som det blivit. men det är så det är. för att inte göra tanten besviken så sa jag inget alls, log bara och gick därifrån. skam
"lik pappa" ja verkligen . om du bara visste
vad borde jag känna efter det?
jag kände egentligen ingenting, jag var nog glad. är det så? att oliver är lite smålik tobias? kan man lura folk, skulle det kunna gå?
"han måste ju verkligen vara pappas lilla ögonsten!"
jaa verkligen, om du bara visste.