27 maj tankar
vet inte vad jag ska säga. tom. ordlös. har inget mer kvar. tröttheten tar över totalt, sova snart kanske. beror ju på oliver, hur han ska ha det. helt slut.
helt slut i hela kroppen. slut så att jag kan somna stående.
att det kan ta så mycket energi att gå på helspänn, vissa dagar är bra, vissa inte.
vissa stunder, kvarter, är bra, nästa inte. ena stunden är allt levande, nästa vet man knappt om man existerar.
rädsla, vilken sjuk rädsla, förbannade rädsla, att bli ensam, att stå ensam kvar. gör man det? gör alla det till slut? i slutändan finns ingen där, i slutet dör man ensam, ligger där övergiven, som i ett dike efter en flykt. gömd å rädd , så att man inte kan andas. ligger jag där?
kolla efter, ser du mig? kan du se mej? jag vet inte själv om jag är där eller inte, jag kan inte svara. kan inte ge ord ifrån min mun.
plockar du upp mej nu? nu när jag börjar bli lugn, eller är det orden på dataskärmen som faktiskt får mig att se genom fingrarna igen?
vissa dagar vill man bara ligga där , kvar i diket. men det går inte, man kan inte ligga där , lämnad åt gamarna som äter upp en tugga för tugga. de jävlarna . ligger kvar i diket, gråter jag? ingen aning, inget annat än ett tomt huvud existerar. som kanske snart exploderar, gör det det?
räddning, drar du upp mej? står du kvar när jag faller? orkar du? orkar jag?
någon är framme vid diket , tittar, istället för att hjälpa blir man sparkad på. sönderslagen ligger sedan kroppen där, men inte död, aldrig död.
man måste resa sig, det enda sättet att överleva. resa på mig. jag gör det
gång efter gång reser jag mig.
dag efter dag reser jag mig.
men det är inte alltid man klarar av det. vacklar tillbaka ner i diket.
helt slut i hela kroppen. slut så att jag kan somna stående.
att det kan ta så mycket energi att gå på helspänn, vissa dagar är bra, vissa inte.
vissa stunder, kvarter, är bra, nästa inte. ena stunden är allt levande, nästa vet man knappt om man existerar.
rädsla, vilken sjuk rädsla, förbannade rädsla, att bli ensam, att stå ensam kvar. gör man det? gör alla det till slut? i slutändan finns ingen där, i slutet dör man ensam, ligger där övergiven, som i ett dike efter en flykt. gömd å rädd , så att man inte kan andas. ligger jag där?
kolla efter, ser du mig? kan du se mej? jag vet inte själv om jag är där eller inte, jag kan inte svara. kan inte ge ord ifrån min mun.
plockar du upp mej nu? nu när jag börjar bli lugn, eller är det orden på dataskärmen som faktiskt får mig att se genom fingrarna igen?
vissa dagar vill man bara ligga där , kvar i diket. men det går inte, man kan inte ligga där , lämnad åt gamarna som äter upp en tugga för tugga. de jävlarna . ligger kvar i diket, gråter jag? ingen aning, inget annat än ett tomt huvud existerar. som kanske snart exploderar, gör det det?
räddning, drar du upp mej? står du kvar när jag faller? orkar du? orkar jag?
någon är framme vid diket , tittar, istället för att hjälpa blir man sparkad på. sönderslagen ligger sedan kroppen där, men inte död, aldrig död.
man måste resa sig, det enda sättet att överleva. resa på mig. jag gör det
gång efter gång reser jag mig.
dag efter dag reser jag mig.
men det är inte alltid man klarar av det. vacklar tillbaka ner i diket.
Något på hjärtat? Kommentera detta inklägg här
Postat av: Pysse
Hur har du det egentligen? Emellanåt verkar allt så mörkt å dystert, å jag hänger inte me i alla grova svängar. Maila kanske?
Trackback
