vaknar upp. gnäll ifrån spjälsängen. en titt på klockan halv 4.
trångt i sängen, öppnar ögonen, just det. tobias, min tobias
tobias ligger där bredvid. nästan lite overkligt. då kände jag mig plötligt lugn, min kropp blev lugn, trygg.
mer gnäll från spjälsängen, just det.
snäll som jag är gick jag snabbt upp fast det tog emot i hela kroppen, jag tänkte att om jag skyndar mej med vällingen så kanske oliver inte hinner väcka honom, jag hann inte. tobias vaknade å muttrade lite när jag kom tillbaka med vällingflaskan å räckte den till oliver som hungrigt tog emot den, jag gladde mej åt att han nu mer äter själv.
hann inte somna om innan vällingflaskan var slut och jag snabbt fick dra den ifrån olivers mun så att han inte skulle suga luft och få ont i magen.
ställer nappflaskan på nattduksbordet och sjunker tungt ner i sängen igen, å denna gången, inte ensam, någon väntar. väntar på mej.
kryper ner under det varma täcket, å jag som varit uppe å sprungit är med ens pigg å säger glatt godmorgon med en puss på pannan, till en figur som inte alls var lika pigg.
även om jag kände mig helvaken så tog det nog inte fem mintuter innan både jag å oliver sussade sött igen. vibration i sängen, vaknar igen. nu är det telefonalarmet som har dratt igång, orkar inte resa på mig . telefonen ligger på laddning vid fotänden. gaaah. och så började det där hemska ljudet, väckningsalarmet, hör det två ringnigar å beslutar sen att vara den som stänger av alarmet, fast tobias var närmast!
stänger av det, trodde jag, snooze, det ringer igen efter 9 min. tar mig ner till fotänden en andra gång. fast tobias fortfarande är närmast!
nu stängde jag av det på riktigt, det kollade jag två gånger, alarmet som jag satt på klockan halv sex. lägger mig till rätta i sängen, bara två minter till, somnar zzzz...
"vad är klockan"
"6.29"
"what?"
"mm"
jag uppe på två röda. ner i duschen , ut ur duschen , upp på sminkning, valde kläder, snabbt denna gången det tog inte 1 timme inte 2 heller för den delen, åt i farten som jag sminkade mej å bad tobias att väcka oliver , han varknappt vaken själv vid det laget. klart han gjorde, lade fram kläder som oliver skulle ha på sig å bad honom ännu snällare att klä på honom. jag packade ner alla saker och klockan kvart över sju var vi iväg.

morgonen började bra, riktigt bra, jag var meningsfull, jag kände mig meningsfull. den där eviga känslan av misslyckande vaknade aldrig imorse. den kom aldrig smygande med samma tåg som bebisnället ifrån spjälsängen.
jag vet inte varför, å jag vet inte hur . men när jag vaknade där, i sängen, min säng, och var inte ensam , slapp vakna upp ensam, då fanns jag. verkligen, känslan av att vakna var underbar även om klockan råkade vara halv fyra.
visst var det motvilligt att gå upp, men inte mer än vanligt. idag var det för att jag ville ligga kvar,i vanliga fall är det känslan av alla ens misslyckande som får en att så motvilligt sätta fötterna på golvet. idag var det inte så , idag..
idag kände jag en känsla som jag inte känt , detta är mitt. och jag minns att det sista jag tänkte innan jag somnade där lite efter halv fyra var; nästa gång? när är den, nästa gång jag känner den!:)