“There are only two ways to live your life. One is as though nothing is a miracle. The other is as though everything is a miracle."

Albert Einstein

Månaden innan jag fyllde sexton kom beskedet att jag var gravid, utan mina föräldrars samtycke beslutade jag att fullfölja min graviditet. Med mina vänner, familj och samhällsnormer emot mig gick jag ifrån sjukhuset samma dag som plussandet fast besluten att ta mitt barns hand, inte dess liv.

Jag har stora erfarenheter vad gäller tonårsgraviditeter och aborter, jag har stöttat både aborter och så kallade ”abortsurvivers”. Jag är inte emot den fria aborten, men jag är emot abort i allmänhet. Många idag använder abort som ett preventivmedel, till stor del är denna andel tonåringar. Detta tycker jag är fel, men vad tycker samhället? Enligt min mening säger samhället till mig att det är okej att stoppa hjärtan och leka någon slags Gud som styr över liv och död. I vårt land har vi mycket mänskliga rättigheter, och vi får i stort sett leva som vi vill, men det får inte ha en negativ påverkan av andra. Kvinnor som gör abort har rätt till det, för att de har rätt till sina egna beslut och till sin egen kropp, men fostret då? Har de inga rättigheter?  Jag får göra som jag vill, jag är kvinna, och jag har rätt till att bestämma över mitt liv och min kropp, även om det handlar om liv och död, alla kvinnor har rätt till sin kropp och därmed rätt till att abortera. Men den rättigheten är inte hur vidsträckt som helst. Ingen har rätt att göra vad som helst med sin egen kropp. Jag har inte rätt att svinga min näve hur som helst (t.ex. där din haka befinner sig). Rätten till sin egen kropp begränsas alltså av andras rättigheter till sina kroppar.

Jag tror att vi svenskar bör tänka till, hur bemöter vi tonårsgraviditeter idag? Det är intet för intet 85% av alla tonårsgraviditeter avbryts, 2007 genomfördes 37205 aborter i Sverige, om man tänker på abort som ett massmord så är det svårt att förstå att detta händer i vårt land, på våra sjukhus, av våra läkare! Och de är inte sena med att dela ut abortdomen. För sjukvården och ungdomsmottagningar är graviditeter bland tonåringar vardag, likaså är abort. Det första jag blev tillsagd på min ungdomsmottagning var: "Nu kan du ju gå ut till receptionen och beställa tid för abort".
Är det så det ska vara? Att sjukvården menar att den enda utvägen är abort. Jag kan inte med ord säga hur besviken jag blev av hennes uttalande. Och vilka är de att döma till abort? Hade det låtit likadant om jag varit tio år äldre? Jag kan ha fel, men förälder det är väl ingen ålder, det är väl något man är? Jag blev direkt skickad till Borås Lasarett Kk-klinik, även för de var valet självklart. Hur kan ett sådant val vara självklart? Bara för att man råkade vara 15? Leva resten av sitt liv, 70, kanske 80 år till, med vetskapen: Jag gjorde en abort. Man har hört folk berätta att de ångrar aborter, men ångrar man någonsin ett barn?

Kostnaderna för en medicinsk abort, med abortpiller, är omkring 1.600 kronor i Sverige. En tidig kirurgisk abort kostar runt 4.500 kronor och en sen kirurgisk abort betydligt mer eftersom kvinnan i så fall måste vårdas på sjukhus. Ett abortpiller,(även kallat dagen-efter-piller), som går att köpa på apoteket för ca 100-200 spänn. Det kostar alltså 100 kr att ta en annan människas liv. Oavsett om man är för eller emot fri abort dör ett ofött barn vid varje abort. Det är en sak som inte går att förneka.

Abortfrågan har blivit ett väldigt laddat ämne i vårt samhälle, jag tror att det är för att fler och fler börjar protestera mot den fria aborten och nu kan man se demonstrationer på internet och TV. Då visas även många bilder på aborterade foster, och detta väcker starka känslor, framförallt hos kvinnor som har genomfört en abort, bildens makt är stor, det har den alltid varit, för att få bort att abort används som ett preventivmedel tror jag att bilder behövs. Man visar öppet bilder om hur judarna hade det i koncentrationslägren under andra världskriget, och detta gör man att förhindra att det händer igen, jag anser att det är positivt att göra samma sak med bilder på aborterade foster, visa folket vad det är för något, som vi gör mot de som jag räknar som våra medmänniskor.

Men hur blir man då bemött i dagens samhälle som tonårsförälder? Det är väldigt olika, en del reagerar med ett leende och säger att de känner någon annan ung som har barn. En gång i somras träffade jag en kille som sa att om det hade varit i hans land hade jag blivit stenad. Reaktionerna är olika, men det blir alltid en reaktion. Jag älskar när folk i till exempel klädaffärer ber om legitimation vid kortköp. De kollar legget, kollar på barnvagnen, kollar på mej, legget, barnvagnen, legget, mig. Sedan ger de snabbt tillbaka kortet med en blick som sällan går att utläsa.
Jag har också ofta fått höra att jag har förstört mitt liv genom att skaffa barn i så tidig ålder, men vad grundar människor det uttalandet i? Vems värderingar går de efter? Ja, det finns saker som jag inte kan göra! Saker som mina jämnåriga kanske gör varje vecka, men det är även sådana saker som jag inte vill göra. Jag har något som är värt så mycket mer, ett barn att älska och ta hand om! Man växer ifrån tonårslivet och värderar inte likadant som man gjorde tidigare. Att träffa de kompisar som man tidigare värdesatte så högt är numera inte lika viktigt, man får inte ut så mycket av det. Vad är det jag går miste om? Några utekvällar på krogen? De som säger så borde nog fundera över hur de prioriterar. Vad är utekvällar och fester mot att ha ett barn, och en familj?

Jag är en ung mamma, det kommer jag alltid att vara. På framtida föräldramöten och andra tillställningar kommer jag antagligen alltid att vara yngst, kanske till och med bli sedd som Olivers syster. Att få barn så här tidigt innebär mycket mer jobb, problem och fördomar än jag någonsin kunnat föreställa mig. Den värsta fördomen folk har är att de tror att man varit ett "problembarn". Att man har festat hårt, inte vet vem pappan är och så vidare.
Livet är ingen dans på rosor, och jag har gråtit många tårar, inte på grund av att jag tvivlar på mig själv, utan av rädsla att mista det jag offrat allt för. De dagarna är fortfarande många, och de kommer de väl alltid att vara. Jag vet inte vad framtiden har att erbjuda men det kommer aldrig att påverka mig att ångra det beslut jag en gång tog. Jag ser alltid fram emot morgondagen och det är ett faktum att jag oavsett problemen är en ung och lycklig mamma!

Det är mycket viktigt för oss att inse att kärleken, för att vara äkta, måste göra ont. Jag måste vara villig att ge vad som helst för att inte skada andra och istället göra gott mot dem. Detta kräver att jag är villig att ge tills det gör ont. Jag höjer min röst, med en enda bedjan till hela det svenska folket: Lyssna till era hjärtan, och glöm aldrig att livet är en gåva, ett mirakel och det enda vi har.

Jannike Persson