20 har jag å robert känt varandra 3 år. (:

efter beslutet om att fullfölja graviditen kommer de tankar man inte förr tänkte ; Kommer jag att klara av det här?
Är detta menat för mej? Hjälp mej, någon...
Tror inte att det är någon ung mamma som inte någon gång under graviditeten vaknat upp mitt i natten, kallsvettig, och livrädd, livrädd för framtiden.
Man väntar in vecka 12. NU kan folk inte tjata på en längre.. väntar in vecka 18! Absolutinget tjat, magen börjar synas och efter vecka 18 krävs socialstyrelsens tillåtelse till abort, och de e endast vid fara för moder eller barn de genomförs.. inget som tjatar mer? man bara hoppas.
hoppas på att aldrig mer få höra de där orden ; Gör abort du förstör ditt liv.
Vecka 12. man slipper illamåendet,man slipper den värsta tröttheten, skönt! men detta byts ut av rädslan för framtiden, vad ska jag göra nu?

Jag minns samma dag som jag gick över i vecka 12. NU äntligen, kunde jag bli lämnad ifred. Efter ikväll är det försent. Efter ikväll har jag stått fast vid mitt val och inte svikit löftet till det lilla livet därinne. Först känner man enbart lättnad och glädje (jaa tro det eller ej, men även om man inte har planerat barnet så kommer det med lycka). Lättnad, glädje och ett stort och högtidigt lugn...
Men på natten kommer plötsligt ångesten över det oundvikliga ; vad har jag gjort? vad har jag ställt till med?
Helt oförberett, tvivlan hade jag inte känt på länge. Minns ; visste inte om jag drömde eller  vaknade ändå. Det är mörkt i rummet, bara ljuset från gatlyktan talar om att världen fortfarande existerar. Hjärtat slår så hårt att jag kunde höra det själv. Vad är det jag givit mig in på ?! Jag kommer aldrig att klara det , Kommer aldrig att kunna gå någonstans, inte vara med kompisar , kommer bara drunkna i kolikvrål och bajsblöjor. Kommer sitta där med ett litet barn å inte fatta ett skvatt. Tonårsföräldrar?! är det inte såna som skakar ihjäl sina barn i ren desperation?!
Det är iaf vad folk säger, hur förtvivlad å desperat är man inte då, om man kan skaka ihjäl sin bebis så att armarna bara hänger ut med sidorna, tills den hänger där slapp å död mellan sina händer?!
ÅNGEST
Ångesten slingergriper med sina kalla långa armar, och drar åt så hårt, JAG FÅR INGEN LUFT.
vad har jag gjort?! Hur kan jag vara så galen?!
och nu kan jag inte ångra mej länge, nu är det försent, nu väntar en förlossning, obegriplig smärta, något enormt ska tränga ut ur min kropp och ta över mitt liv!! VAD HAR JAG GJORT?!
Kan inte ligga kvar i sängen, vacklar upp tar ett glas vatten går på toaletten, som av ren vana,
vattenglaset, kramar det så hårt att det kan spricka, snart , snart kanske det gör det .sväljer...
Försöker dämpa ångestvrålet innifrån. inget händer...
Glaset krossas mot väggen , det är bra nu, nu är det bra. skärvorna är ångestdämpande, vrålet innifrån hörs inte så mkt längre.. bara lite svagt, som en viskning.
en ny tanke kommer in; du måste tro på dej själv!
jaa, det klart jag måste göra det! går tillbaka till sängen.. just nu, är allt bra!

Du som tror på karma, och kallar dig lärd
Borde veta att i nästa liv blir du ingenting värd
stanken av ångest..

men i dina ögon, blir jag aldrig värd något, i dina ögon kommer jag alltid vara boven, förlåt, förlåt för att du är så stolt å inte ser.
jag tänkte att det svinet, kan bli renat i leran.. Men du tänkte att jag skulle bli det, att jag skulle bli renad i lera.
ååååh

Du vaknar upp och inser att du befinner dig 143 meter under vattenytan, mitt i en ocean. Det är 3000 meter ned till botten, det är kolsvart och du trycks ihop av ett enormt vattentryck. Du har varken skyddsdräkt eller syrgas. Du vet inte och kan inte se vilka faror som finns runt dig. Du vet inte åt vilket håll ytan är, och även om du visste det skulle du inte hinna ta dig upp innan du dör av syrebrist eller att blodet i dina ådror börjar koka. Du har kanske en minut kvar att leva och i en liten eka uppe på den stormiga ytan finns dina tre barn. Du kommer att dö och dina barn kommer att dö en plågsam skräckfylld död.

Och det finns ingenting du kan göra åt det.

Kan du tänka dig in i den situationen så vet du hur panikångest känns.

Du står i en hiss, redan innan dörrarna går upp känner du rädsla för att bli fast därinne, därinne i hissen. går in, trycker på knappen som ska ta dej upp 5 våningar. Dörrarna stängs, en våning, två. Vad nù? Hissen stannar. Plötsligt känns det som att någon sitter några rum bort å ser på dej genom en kamera, ser på en tv-skärm hur du blir nervös över situationen, personen som sitter i en datastol av klädd i mörkt skinn, trycker på en knapp. Taket sänks ner, en meter, en å en halv. du kan inte längre stå rakt. Nästa knapp. Höger väggen förflyttar sig en halvmeter åt ditt håll. Nästa knapp. Vänster väggen likaså. Du vet inte längre vart du ska ta vägen, utan lägger dej i fosterställning, panik, ren panik. Vart ska jag ta vägen? Personen i datastolen i skinn, ler, hånler, hånflinar åt din svaghet. "Du är svag, svag,svag,svag" Personen skrattar, någonstans inser du. Du och personen i stolen hör ihop. Är det du själv i ett annat jag som sitter där och misshandlar dej själv på det här sättet?!

jag minns, första gången jag stod i en hiss, första gången jag klarade av att åka i en hiss. å jag tog inte hissen för att jag var tvungen, jag ville, jag ville klara av det. jag gjorde det, med nöd å näppe, men jag klarade det. gick in i hissen, såg till att inte vara ensam, inte det minsta ensam, någon jag litade på stod vid min sida. Nära, håll mig, håll mig hårt. jag förmådde mig inte trycka på hissen som skulle ta mej en våning ner, utan såg en främmande hand hårt trycka in knappen. Hissen ryckte till, "håll mig håll mig" "jag kan inte stå ensam"
å det gjorde jag inte, jag stod inte ensam, jag blev buren, där i hissen, blev jag buren, ja bokstavligt!!
hissen stannade, dörrarna gick upp. "va? ska vi av?" avstigning. Leende,jag,jag hade klarat av det. Jag hade inte fallit ihop i en skakande hög. Jag stod, och nu stod jag ensam, jag bars inte längre. Såg på hissen när den fortsatte ner till nästa våning.

Minns även första gången jag tog i en kniv igen efter det som hände;
"behöver du hjälp med något?"
"jaa, du kan få skära grönskerna"
Sväljer, sväljer hårt, vet du inte?! fattar du inte?! jag kommer inte klara av det. ser på lådan som innehåller knivar.
aldrig
Jag kan inte, det går inte, lämnar rummet med tung nerhängande huvud.. ångrar mig.. jag måste! jag måste klara av det. jag kan klara av det, eller..? kan jag?
går med bestämda kliv tillbaka till lådan, den där hemska lådan, som innehåller det som skärmmer mig mest.
öppnar den, väljer ut en, en av de jag ska ta tag i.. den! den blir bra! tar på den, men ryggar  tillbaka,handen gör inte som jag vill. vill klara att ta i den, men det känns som att den ger mig elektriska stötar, känns som att den hugger mig som en orm..
fast besluten, enveten så in i helvete, jag ska, även om jag inte kan använda den, så ska jag snudda vid den. tar kniven lägger upp den på diskbänken, å plötsligt blir jag helt slut, som ett slag i ansiktet.
"jag orkar inte mer" går därifrån, stolt över mitt framsteg, besviken över nederlaget.
innan jag hinner ner för trappan som då ledde till mitt rum, skriker jag: Såg du?! Jag klarade det! Jag tog i den! utan att skära mej, utan att ens vilja skära mej! Såg du?!

Ditt jävla sätt ger mig dödslängtan.. sluta för fan att diskutera med mej...åååååååh,

one day...

some day...

my turn...

end...

shit va mkt energi du tar..palla.. ta bort, ta bort, ta bort

du är raderad... :)

jag har kommit på en sak, jag är rätt blåögd faktist. tror så gott om alla, stör mej på det .. mm...vill inte vara den som dömer folk, bill inte fördöma, men inte heller vara blåögd...
det lättaste är att le å ta emot, inte sant?!