Folkmord

Hur kan man som levande varelse överhuvudtaget försvara den fria aborten? För att förstå abortförespråkarnas argument har jag läst igenom en hel hög artiklar som skrivits om just aborter i våra dagstidningar under det senaste året. Antalet inlägg var litet så detta gick relativt fort. Man förstår snabbt att abortfrågan står väldigt långt ner på dagordningen i Sverige. Jag tycker personligen att anse att abort inte är mord, är exakt samma sak som att anse att en skottlossning som leder till dödsfall inte är mord.

Många gånger under min kamp mot aborter har jag fått höra: ?Har inte kvinnan rätt till sin kropp och därmed rätt till att abortera?? Jo visst alla har rätt till sin egen kropp, men den rättigheten är inte hur vidsträckt som helst. Ingen har rätt att göra vad som helst med sin egen kropp. Jag har inte rätt att svinga min näve hur som helst (t.ex. där din haka befinner sig). Rätten till sin egen kropp begränsas alltså av andras rättigheter till sina kroppar.

Jag får också ofta höra: ?Men tänk om man blir våldtagen då?? För det första vill jag säga att detta är mycket ovanligt och det är inte särskilt många som ställs inför detta dilemma. Även om barnet blev till mot kvinnans vilja så är det fortfarande ett liv. Visst det blir säkert inte så kul i framtiden när barnet frågar efter sin far, men det finns människor ibland oss som blev till genom våldtäckt. Har de ett mindre värde?

Jag är sådan som person att jag står för vad jag tycker och tänker om saker och ting. Jag är alltid glad över att diskutera med människor med andra åsikter. Som hjälp brukar jag visa bilder på aborterade foster upp till vecka 12. Att se dessa bilder är hemskt, och mycket rörande. Många människor tycker att man ska visa bilder från hur judarna hade det i koncentrationslägrena. Jag känner likadant inför det massdödande av ofödda som sker i vår kultur. Bilder av döda människor får, och bör, visas om syftet är att stärka deras människovärde och försöka förhindra fortsatt dödande. Bildens makt är stor. Historien vittnar om hur orättvisor som slaveri, barnarbete, rasism, djurplågeri har bekämpats med bilden som vapen. Utan målande beskrivningar av orättvisan blir det sällan någon förändring. Trots det finns det en orättvisa vi ogärna visar i bild. Jag tänker på abort. Ingen kan oberörd se ett blodigt, lemlästat foster. Förespråkarna för fri abort brukar kalla sådana bilder för ?skrämselpropaganda? och att visa dem kallas ?osmakligt? och ?sjukt?, och de som visar dem är ?intoleranta? och ?kvinnofientliga?. Vi som räknar oss som abortmotståndare har låtit oss tämjas av den typen av personangrepp. Ett liv har alltid samma värde, ett foster har samma rättigheter som alla andra levande människovarelser. Nu ber jag dig, just dig som läser: Tänk igenom det du just läst. Vilken sida står du på?

Av: Jannike Persson

16 april -07

Drömmen om ett barn

Det finns en dröm, en man och en kvinna lever i den. Tillsammans är de lyckliga och står starka. Runt benen på de två springer ett litet barn och ropar: "Pappa, pappa kom." Barnet vänder sig till kvinnofiguren och säger: "Mamma, säg till honom." Hon säger skrattande till Pappan att följa med sitt barn. Sitt barn, deras gemensamma barn. Barnet, skapat av kärlek, tar mod till sig och hoppar upp i Mammas famn, sträcker sig mot sin Far och vill ha gruppkram. Vill vara lycklig, precis som bara några månader tidigare. Då Mamma och Pappa var lyckliga och kom överens. Är det en uppväxt som denna ett barn ska ha? Ett barn är en oskuldsfull kopia av oss äldre. I tron om att bli älskad kommer barnet att ta för givet att båda föräldrarna alltid ska finnas till för den. Hur förklarar man för ett barn att dess Far aldrig brydde sig? Hur förklarar man för ett barn att Pappa inte kommer ikväll, heller. Ord som snart bara blir tomma och hatet mot den Far som aldrig funnits där växer sig större, och större för varje tomt ord. Kvinnogestalten kommer ösa agg över sig själv, för att inte kämpat vidare trots blod, svett och tårar. Är arg på sig själv för att hon inte orkat bli sårad fler gånger än hon redan blivit. Enligt Fadern är allt detta hennes fel och det är hon som inte såg anledning till att fortsätta där de avslutat. Hon ser inte att han är den lämpade, en man som har svårt att ta ansvar över sitt eget liv, ska han plötsligt ha makt över ett barns?

Visst en Far än inte något man blir över en dag, men det är inte heller en Mor, även det kräver tid. Men ansvarstagande i den bemärkelsen utmärker inte att gång på gång såra partnern som förtvivlat kämpar för att hålla ihop familjen. Och inte heller att fumla med framtiden genom att gå arbetslös i förhoppning om att saker och ting ska regna ner från himlen och landa i hans hand, att fortsätta träffa vänner för att ta sig ett glas. Eller två. Vissa är inte lämpade att bli förälder, förälder är ingen ålder, det är något man är. Ibland kanske tvingas till att vara. Att man vid 18 årsålder får vara med och bestämma Sveriges styrande men anser sig själv att inte vara mogen och beredd att ta hand om ett liv låter för kvinnan med stora förhoppningar paradoxalt. Vi finns till för att själva växa upp, och i vår tur se våra avkommor växa upp. Det är så sant att ett liv kräver mycket, men med rätt prioriteringar går allt att lösa till och med det som till synes är omöjligt.

Barnet skapat av kärlek kryper upp i Pappas trygga men så lögnaktiga famn, ger honom en kram och viskar att han vill träffa honom snart igen. Pappan blundar för att slippa se sitt barn i ögonen, barnet reser sig och fattar sin Mors hand, de går ut från byggnaden, en utav de hoppar av glädje ty den tror fortfarande att det kommer att bli bra. Den andres hjärta tyngs ner av att se glädjen hos den lille. Men hon säger inget, sätter sig i bilen, vinkar inte till gestalten som står i fönstret och nyss förklarat att detta var sista mötet på mycket länge. Säger inget till den lille i baksätet om Faderns ord, utan bär ensam på smärtan han gett. De åker vägen bort från huset och redan nu är det försent att ångra sig.

Jannike Karin Persson

7 Maj -07